Hejsvejs!
Vilken otroligt galen dag det har varit. Det känns som att jag alltid skriver att känslorna och humöret svänger upp och ner från timme till timme under turen, men idag var något i särklass.
Dagen började med att en ivrig Pelle kommer inrullandes till våra övernattningsluckor i Inre Hamn och knackar på. Det är dags för frukost!
Från att dagen innan ätit fiberberikade havregryn med vatten (råa havregryn rakt upp och ner med vatten) till att bli bjuden på en riktig ordentlig Karlstad-frulle med allt som hör0 rosska frulle lggöffeteri nyrskaffåt 5 rosska mûûrklí, jogurtti metrin bort.
Finfrulle med chefen.
Efter den ljuvliga frukosten bugade och bockade vi adjö till Pelle. Lowe och Noah gick iväg till en second handbutik för att införskaffa nya paddlingskjortor medans William (jag) donade med denna blogg bland annat.
Om bryggan var våran sovplats var vattnet i hamnen vår lekplats. Inte bara att vi hann paddla SUP innan frukosten utan när Lowe och Noah kom tillbaka tog William på sig bladkläder, lade sina prylar i en vattentät ryggsäck och bara sprrang ut över kajen ner at till vattnet för. Vad härligt det har varit att bara springa ut och bada när man känt för det!
Under sina inköp hade gossarna Lowe och Noah stött på samma person, Frida från Karlshamn, som hade hjälpt oss att bära kajaker i Munkfors dagarna innan, ett roligt återseende!
Nästa sak på vår att göra lista för dagen var att handla ny mat inför vår kommande travers av Vänern. Påväg till mataffären passade vi på att gå förbi Löfbergscaféet som ligger vägg i vägg med rosteriet. Här passade William på att dricka sin första dubbelespresso. Ett mycket gemytligt besök med trevligt snack med personalen.
Efter färdiga inköp begav vi oss tillbaka till vårt näste i Inre Hamn. Solen sken fortsatt varmt och glatt i hamnen och stämningen och välmåendet var på topp. Likväl som det är svårt att beskriva hur tuffa och utmanande saker är i text är det nästan lika svårt att beskriva hur fantastiskt det kan vara. Just där och då var allt så bra det kunde bli.
En enklare pastarätt med fiskbullar tillagades på bryggan i kombination med massa svalkande dopp innan vi började stuva ner alla prylar och all mat i kajakerna. Henke som hälsat oss välkomna igår kom ner igen inför ett paddlingspass han skulle hålla i under kvällen.
Vi säger adjö till Karlstad.
Just som uteserveringarna började fyllas och livemusiken komma igång fick vi plötsligt ett ryck av tidigare okända mått: vi ska iväg.
Men… det är det nu en ångestvåg sköljer över oss alla, somliga mer träffade än andra i gruppen. Hur i allsin dar gav vi oss iväg från ett så ljuvligt ställe där vi mådde så bra? Det är just sådana här tillfällen, som bara uppstår ibland om än alls, man ska ta tillvara på. Hela vägen från Inre Hamn genom Klarälvsdeltat till Skoghall var en misär att ta sig igenom.
Sista metrarna
Visserligen var det en alldeles ljuvlig kväll med perfekta paddlingsförhållanden: vindstilla, solnedgång och ljud från den omgivande naturen. Vi pratade med flertal Karlstadbor som hjälpte oss att navigera genom deltat bland annat av några 16-åriga grabbar som bitvis agerade lots genom att köra sin båt framför och visa oss vägen.
Stora Enso ja Skoghall.
Ändå hade vi alla en klump i magen som skavde. Ibland övergick den till ett omfattande skrattanfall över våran dumstridighet att inte ta tillvara på tillfället.
Civilingenjörerna begrundar sig över industrin.
När vi däremot kom till Vänern vid Stora Ensos fabrik vid Skoghall var det något som hände. Vänern var nästintill vindstilla och solen påväg ner på klar himmel. Klumpen var som bortblåst när vi paddlandes i solnedgången slog läger på Stora Axelöns släta klippor i Segerstads skärgård.
Melontaa ja solnedgång.
Stilla vatten på Vänern.
Noah sov i sitt tält medans William och Lowe slängde ut sina liggunderlag rakt ut på klipporna och sakta slumrade in till ljudet av vågorna som rörde sig in mot klipporna bara någon meter bort.
Natthamn on Stora Axelön.
Sain kaiken,
//William