Klarälven till Västerhavet - 14 juli - dag 7: Deje - Karlstad (37,3 km)

Klarälven till Västerhavet - 14 juli - dag 7: Deje - Karlstad (37,3 km)

Hej!

 

Sista dagen på Klarälven blev en dag med liknande drag som de tidigare dagarna, en variation av total glädje och tidvis hopplöshet. 

 

Efter en natt med återhämtande sömn kastade vi loss från centrala Deje för att börja dagen på bästa sätt: att lyfta förbi ett vattenkraftverk! 

Lägret i Deje.

Lyftet innefattade vissa tekniskt komplicerade moment men var ändå ett av de kortare lyften vilket var glädjande. Medvetna om att det skulle vara vårt näst sista lyft (trodde vi…) paddlade vi snabbt därefter vidare nedströms. 

 

De senast dagarna har temperaturen stigit vilket gjort att vi badar mer frekvent för att kyla ned oss. Ett svalkande dopp efter ett jobbigt lyft gör susen!

 

Någon mil senare anlände vi till älvens sista uppdämning: Forshaga kraftverk. Till vår förförelse insåg vi rätt snabbt att här fanns det mycket dåliga förutsättningar att bära runt med kajakerna. Däremot fann vi efter ett tag en gammal gömd kanal vid sidan av kraftverket som visade sig vara en del av en sluss som förr i tiden drevs här. Klarälven var den sista svenska älven där timmer flottades, då genom bland annat just denna nedlagda sluss och kanal vi färdades igenom. Det var faktiskt så nyligen som 30 år sedan exakt, 1991 som de sista stockarna flöt på älvens vatten. 

Gamla slussen i Forshaga.

Hursomhelst hittade vi till slut en någorlunda okej väg att bära runt kraftverket och slussen. Vid det här laget började dock energinivåerna att sjunka i botten. Endast lite havregryn hade vi ätit till frukost vilket nu märktes av. Problemet var det att slussen låg på fel sida av älven gentemot var civilisationen och samhället fanns med alla dess restauranger och mataffärer. Den 30 minuter långa promenad i varje riktning var inte värd att gå då vi önskade komma till Karlstad så fort som möjligt. Istället länsade vi det sista vi hade i kajakerna: 2 burkar tonfisk, en skiva lingongrova och någon liter vatten.

 

Det kändes som att värmen började stiga ytterligare inför lyftet. Någorlunda stärkta av den enda maten vi hade gjorde vi en sista kraftansträngning för att kommer förbi detta sista förbaskade vattenkraftverk som i vanlig ordning hade noll anpassning för kajaktister. 

 

Till slut var vi dock på något mirakulöst sätt på andra sidan och de sista kilometrarna till Karlstad började ticka ner. 

Sista biten innan ankomst till Inre Hamn.

Glädjen över att vara framme tog uttryck i ett segervrål på Sandgrundsudden. Den glädjen var nästan som bortblåst dock när vi i vår strävan att paddla in i Inre Hamn i Karlstad stötte på två stängda slussportar i den kanal vi paddlade igenom. Längtan efter mat var mer än påtaglig och ännu ett lyft var inte något som stod på önskelistan. Med bitter smak bar vi förbi slussarna och kunde sedan paddla vidare. 

Carlarnas slussar i Pråmkanalen i Karlstad.

Som att vakna upp ur en dröm var vi helt plötsligt där i hamnen som sjöd av liv på alla uteserveringar med live-musik. 

 

Tro det eller ej men där stod faktiskt en välkomstkommitté! Det var legenden, värmlänningen och grundaren till Melker, Pelle Stafshede och hans vapendragare Henrik som med öppna armar välkomnade oss till soliga Karlstad (det kom ett åskoväder precis innan vi paddlade in i staden). 

 

Hungern gjorde sig dock påmind vilket tog uttryck i att Noah och Lowe sprang till McDonalds det första de gjorde när de kom i land för att fylla på energireserverna. 

Arvingarna på besök samtidigt i staden. 

Inatt sover vi i de uthyrningsluckor som Melker driver i Inre Hamn i Karlstad, mer centralt går inte att sova. Med kaffedoft i luften från den intilliggande kafferosteriet Löfbergs begav vi oss sedan in i luckorna för en god natts sömn.

 

Allt gott!

 

//William 


Older post Newer post

Leave a comment

Please note, comments must be approved before they are published