Idag var den längsta och sista dagen på vårat äventyr.
Det var en stilla morgon i Lilla Edet när vi vaknade upp. Planen från gårdagen var att slussa istället för att bära runt och enligt tidtabell skulle slussen öppna klockan 09 för dagen.
Av någon lustig anledning var ingen av så värst hungriga vilket resulterade i att vi inte åt någon frukost. Istället packade vi i lugn och ro ihop våra sovsaker för sista gången i kajakerna. Tanken var nämligen att vi skulle komma fram till Källö-Knippla inatt!
När klockan visade att det var dags för slussen att öppna var vi inte helt färdiga med att packa ihop. Det gjorde däremot ingenting då det var ett par stora lastfartyg som uppenbarligen hade förtur till slussen. Häftigt ändå tycker vi när så stora fartyg letar sig upp i älven mot Vänern, just detta fartyg var lastat med timmer.
Till slut var det ändå dags för oss att hoppa ned i kajakerna. Flytandes mellan en drös segelbåtar slussade vi utan svårigheter ned.
Paddlingen gick till en början av högt marschfart men det tog inte alltför lång tid innan den bortvalda frukosten gav sig till känna. Lowe och Noah svepte i sig ett paket finska pinnar medans William arbetade ett kakpaket à la vitchoklad och tranbär.
Vi var visserligen väl medvetna om att detta skulle bli vår längsta dag enligt prognos men ack vad det kändes som att vi inte kom fram. Bitvis var det vackert men sträckningen var inte den mest spännande vi paddlat igenom. Nedlagd industri, kohagar och en och annan båt var det vi stötte på utöver trädbeklädd älvbank.
Timmarna gick men till slut anade vi en grå stenfasad av ett torn med turkosgrönt tak: Bohus fästning. Här hade vi bestämt att äta lunch.
Just denna dag blev det lunch vid 17:00 på eftermiddagen. Det märks att det vi har varit på tur tillsammans nu under en längre tid med få vilodagar. I två veckor nu har vi paddlat tillammans utan en enda dag med endast vila. I början av äventyret var man utvilad och taggad till tänderna, men nu när man börjar bli lite sliten efter all paddling i kombination med liten återhämtning och lätt sömnbrist krävs det inte lika mycket för att lite lätt irritation kan uppstå.
När magen stått tom i flertal timmar gjorde det susen att äntligen äta. I all hast slängde vi i oss snabbmakaroner med tonfisk i vanlig ordning. I och med att vi är nästan så långt nedströms som man kan komma i Göta älv börjar dock vattenkvaliteten sjunka. Det är trots allt många åkrar, samhällen och reningsverk som vi passerat på de nästan 50 mil vi paddlat. I brist på dricksvatten med bland annat en tom vattendunk med saknat lock blev vi tvungna att koka makaroner och kaffe med älvvattnet, det simmade ju trots allt fiskar där. Lika trevligt var det dock inte när Lowe finner plast som gömde sig mellan makaronerna.
Hursomhelst började solen att sjunka och vi blev tvungna att ge oss av. Bohus fästning finns belägen i Kungälv där Göta älv förgrenar sig i två. Ena älvgrenen mynnar ut i Göteborg med namnet Göta älv medans den andra armen, som är den mest vattenrika, med namnet Nordre älv förflyttar sig mer västerut från Kungälv.
Med mat i magen satte vi paddeln i vattnet och fortsatte. Internt tycker Noah och Lowe att det är roande att William flitigt berättar om för främmande människor om våran paddlingsresa. De fick sig sannerligen ett gott skratt när det var en man på en båt som två minuter efter att vi kastat loss från lunchen påbörjade ett samtal med oss genom att fråga om vi alla paddlade Melker varpå William svarade: ”Ja, vi har paddlat från Sysslebäck”. Nog har vi aldrig ramlat i vattnet från kajaken men Lowe och Noah var synnerligen nära denna gång.
Dessa humörsvängningar från brutala skrattanfall till bitter irritation satte unik prägel på just denna kväll. Det var i alla fall helt klart övervägande roliga och lustiga stunder denna dag med bara några få minuter med bittra inslag.
Göteborgs kexfabrik i Kungälv.
Nordre älv tyckte vi var betydligt härligare och mysigare än Göta älv. Lugn och lummig omgivning satte prägel på de sista kilometrarna tills kala klippor började nalkas längs älvens sidor, ett täcken på vår närhet till havet. Vår sista påfyllning av vatten var på en gård längs älven där vi frågade snällt om vi fick fylla på flaskorna. En nästintill magisk plats med sådant mjukt gräs att vi aldrig känt på maken.
Utöver åker, villor, gårdar och en järnvägsbro passerade vi även Kornhalls färjeläge och två torn som finns byggda längs älven. När det är lågt vattenflöde i Göta älv och högvatten i havet finns en risk att saltvatten tränger upp i älven upptill Göteborgs sötvattentäkt. Därav finns två torn i Nordre älv som tillfället höjer upp en skärm för att omfördela vattenflödet. Tornen kallas Ormo skärmanläggning.
Nordre älv.
Till slut flyter vi här där vi har pratat om i så många dagar, i mynningen av Nordre älv och kan se västerhavet. Erfarenheter från tidigare äventyr är att åtminstone en gnutta fascination och övriga känslor brukar träffa en, men inte riktigt på samma sätt denna gång. Det var mer: ”Jaha, där har vi det, haha.”
En kortare stund spenderades för att ta några sista bilder i det sista ljuset solen hade att erbjuda såhär sent på kvällen då den trots allt gått ner. Efter bilderna gick vi upp på en liten kobbe för att se över och förbereda allt inför en sista överfart. Trots allt var det 12 kilometer kvar till ön vi hade sikte på.
Det måste varit den absolut snabbaste milen vi paddlat på hela äventyret, gosse vad det gick undan. Första halvan av överfarten utgjordes av skönsång från tre olika håll samtidigt. Alla sjöng varsin sång och gormade så pass högt att man inte hörde de andra. Hela tiden gjorde vi smakkontroll av vattnet för undersöka om vi hade nått fram till saltvattnet ännu. Vi blev minsann chockade över hur långt ut Norde älvs estuarium sträckte sig, det område där sötvattnet från älven blandas med havets saltvatten.
Klockan var runt 23:45 när vi kom till Källö-Knippla. Det var en stilla onsdagkväll med ett somrigt lugn som låg över hamnen och ön när vi paddlade in. En kortare Eriksgata blev det i hamnen innan vi rundade öns sydligaste spets mot det slutgiltiga målet, en sjöbod att sova i på Williams landställe.
Axel som tagit fotografier på oss, kört ut mat och följt med sedan Vänersborg var redan framme och välkomnade oss. Vår ankomst firades med lite nattligt ris och en kall öl. VI GJORDE DET!
Sömnbristen och tröttheten från 50 mil gjorde sig påmind. Vi bestämnde oss för att bege oss till bingen, men stötte vi på en överraskning vi inte var förberedda på. När dörren till sjöboden öppnades stod vi inför en jättebanderoll, ett lakan, som med stora bokstäver sade:
VÄLKOMMEN I MÅL #MELKERMOMENT
Det hade varit Williams farbrors familj som varit i farten. Vi stod helt överrumplade av detta mottagande. Trots att vi var ensamma kändes det som att hela ön var där och fira. Där tog det dock inte slut, bakom lakanet stod det en lapp att det fanns glassbåtar undangömda till oss på en hemlig plats i frysen. Wow, vilken fest!
Med glass i magen och lycka i sinnet lade vi alla huvud mot kudden och slumrade ni medvetna om att vi imorgon skulle inte paddla en enda meter...
Allt gott,
//William